Axel Wenner-Grens självförtroende var vida känt. Eftersom han lyckats med så enorma framgångar redan i sin ungdom ansåg han sig klara nästan vad som helst. Helt säkert var det därför han försökte mäkla fred genom klumpiga möten med den tidens premiärministrar och presidenter. Något som bidrog till den förnedrande – och förödande – svartlistningen under andra världskriget.
För att rädda pengarna från den amerikanska delen av Electrolux undan konfiskering startade Axel The Viking Foundation, som hade till uppgift att stödja antropologisk forskning. Till chef utsågs ungraren och före detta regissören Paul Fejos. Paul och Axel blev mycket goda vänner och ungraren närde det intresse för forskning och vetenskap som alltid funnits hos Wenner-Gren. Axel hade hittat sitt nya kall. Från och med då gick allt mer av hans tid – och hans pengar – till forskningens framsteg. Eftersom han inte hade några barn var det väl ett bra sätt att lämna något till eftervärlden. Men Axel var också en fåfäng man och han ville gärna bli mer erkänd än Nobel.
1961, strax efter Axels död, tecknade professor Hugo Theorell en bild av en stor människa med en stor idé. ”Den idén var i korthet att vetenskapliga metoder skulle appliceras på alla former av mänsklig verksamhet och samlevnad för att ge alla människor på jorden ett lyckligare liv.” Bara några månader senare invigdes Wenner-Gren Center av konungen Gustav VI Adolf. Högtidligheten ägde rum på översta våningen, med drottningen, Wenner-Grens fru och de flesta av vetenskapens toppar närvarande. Ceremonin inleddes och avslutades med studentsång. ”Jag tror att man utan överdrift kan säga att hos dr Axel Wenner-Gren har intresset för vetenskapen i snart sagt alla dess former varit en lidelse”, sade kungen i sitt tal om mannen, vilkens ande kändes sväva över församlingen. Wenner-Gren stiftelserna delar än idag ut mycket stora belopp till forskning.
